Nattplugg

Morgon, att du skulle komma ändå. Nu har jag suttit här i exakt samma ställning precis hela natten, å studerat. För några timmar sedan kändes det ganska bra, saker å ting flöt på. Tentan som nu är en timme bort kändes nästan tråkigt avlägsen. Med en red bull i högsta hugg hånade jag fråga efter fråga. Jag var den oövervinnlige pluggaren. En go vg kille som liksom visste att allt skulle ordna sig.

Realiteten hann ikapp mig, väldigt nyss faktiskt. Efter att ha lyssnat på Joshua Radin - Closer kanske 4 gånger och ivrigt spanat igenom nattens anteckningar plockades jag ner från molnen och insåg att, jag kan ju faktiskt ingenting. Inte ens lite. Det var en ganska jobbig insikt då jag tänkte tillbaka på de 10 gångna timmarna vid mitt Galant skrivbord och den mentala terror de inneburit.

Nu är det riktigt ljust ute. Trots efterskakningar från Zoegas så det skriker om det - ja å även en red bull - har jag bara lust att slagga. Hade tänkt skriva mer, men nu blev min hjärna ett aktivt tomrum. Coolt nu har jag stirrat in i skärmen i 5 minuter. Möjligen utan att blinka.

Lösgodis

För ganska exakt två timmar sedan satt jag här, i min stol. En stol som börjar ge sken av att det har hänt tidigare. Jag lirade det fenomenalt bra spelet Baldur's Gate 2 vilket även det, har hänt tidigare. Jag tror det var nångång efter att jag lämnat Waukeens Promenade, på väg mot City Gates för att ge mig ut i vildmarken, som jag börjar förnimma en olustig känsla. Samtidigt slumpar Winamp fram en karaokeversion av Irene Cara - Flashdance, helt mot min vilja. Och som om inte den konstiga känslan vore nog, känner jag mig nu plötsligt något förbannad. Om det blott har med den växande olustiga känslan att göra, eller det faktum att Light Bewithme nu oväntat plötsligt blivit överfallen av ett gäng lejdukar och faktiskt dör, vet jag inte. Situationen i sig är inte speciell på något sätt alls, egentligen, men känslan finns där och den... börjar övergå till en ny fas, ta ny form. Allt händer så snabbt jag är inte helt säker på vad men, känner nu en plötslig saknad. Någonting fattas. Jag blir åter överumplad på vägen, de är fler nu. Ändå bleknar dessa intryck på nåt sätt bort som patetiska skuggor i denna nu enda, känslas närhet. Det faktum att jag lyckas tysta deras magiker trots fem tappra, vevandes mot mig, känns overkligt försumbart. Jag framtvingar ändå ett knappt leende.

Saknaden som nu övergått i ett sug, ett sug efter sötsaker, är nu så stark att jag tvingas med fast tag om skrivbordet, upprepande gånger väsandes stöna fram beach 2006 med krampaktigt slutna ögon. Jag skiter i allt. Måste köpa nåt, det spelar ingen roll vad bara det är socker. Reser mig sakta från stolen. Allt blir svart.

35 minuter senare. Svag men dunkande huvudvärk, illamående. Allt eftersom jag börjar få tillbaka samvetet i takt med förståendet inser jag att det har hänt, igen. Jag är 22 spänn fattigare. Fetare. Godiset, suget har åter vunnit en mental kamp på Jorden. Det blir alltid lösgodis. Hur kan något så vackert samtidigt föra med sig så mycket hat, så mycket ont? Förvirringen är stor, kanske finns det en djupare tanke bakom lösgodis. Är det Guds gåva, eller Lucifers list?

Ka la OK?

Under min tid som "studerande" i Shanghai ägnade jag mig - för att göra skäl för citationstecknen - åt diverse tidsödande aktiviteter, så som internetsurfande och massage. Dock även så det kinesiskt annamade fenomenet karaoke, eller kalaoke som man ofrivilligt säger i risriket. Då mina minnen från karaoke-rummen (jag å Chris Dangerous sittande, väsandes, kanonfulla) fortfarande är klara som vore de färska, så tänkte jag att det vore kul att införskaffa lite karaokeutrustning of my own... så, det gjorde jag.

Satt en stund med Martin igår och försökte koppla in grejerna till datorn, eller ah hela kvällen. Eller, jag kopplade. Martin åkte ut i semin mot Wangs dödande forehand med 3-1 i skilje. Tills sist fick jag det att funka och levererade genast en minnesvärd tolkning av Atomic Kittens Eternal flame. Senare presterade Martin Johnny Cash's Ring of fire olustigt klockrent, och vore det inte för min briljanta sång i Bryan Adams Everything I do kort därefter, hade jag troligen vart orolig över hurvida min plats på kalaoke-tronen kan bli hotad, på riktigt.

Mikrofonerna ligger här, två stycken av dem, väntar. Ni är alla välkomna hem till bunkern med öl och slipad sångröst. För all del kom, men var snäll och kom ihåg: karaoke är ingen lek, karaoke är inte på skoj.

Den vandrande själens gåta: Mark II

Skrev den här... texten för drygt sju år sen om jag minns rätt. Hittade den åter igen när jag rotade omkring en smula på internet. Vilket brukar hända. Att jag rotar på nätet, dvs. Jag fick dock en plötsligt impuls av att behöva redigera den en aning, vilket gick sådär och jag måste säga att orginalet besatt en genuitet som... Mark II, saknar. Men här är den iaf, i sin något redigerade form.

----------------------------------

Hon vandrade, vandrade i en tid som kändes som en evighet. Modet hon besatt må varit stort, men kärlekens stig blev alltför farofylld, mörkrets trappa alltför brant. Vandraren såg tunnelns väggar närma sig och allt ljusare nyanser fyllde etern, till helheten. Skri från separerade själars ångestfyllda röster frammanades av de en gång döda, och dess energi gjorde sitt framsprång för en sista, förtvivlande gång. Ekot av skrik spred sig i intet, och det blev ett med henne, med allt. Den uppslukade tiden som lämnats bakom var för alltid av henne bortglömd och nu fanns bara ljus, inget mer. De många insikterna hade visat sig spela en annorlunda roll i hennes verklighet, hennes liv.

Helheten dolde alla spår som tillryggalades och visade att de bara existerat i ett ensamt sinne, ett sinne utan glöd och själ nog att fånga in tiden, med ett svep, ett svep i förnuftets håv. Sanktionerna hon genomlidit försvann bort med livet, men de skulle leva kvar hos de som varit henne kära, de vars känslor inbringat den enstaka form av trygghet som förekommit i hennes närhet, hennes liv.

Jordens predikan hade upphört som en tystnande vind, för stunden var kommen då himlavalvets harpa skulle skriva nya toner, toner till den eviga musiken. En serenad av tro, en hymn av förväntan. Musik till en ny, men samtidigt uråldrig förnimmelse av sensibel energi. En ny själ. Och den flöt in med en mjukhet som inte existerar annat än i tanken, in i himmelen och genom portarna som vaktades av förståndet själv, gestaltad för att se till att ondskans avstånd stod fast.

Gudarnas storslagna rike bredde ut sina mäktiga armar, och som i en omfamnande gest svepte det in sina rikedomar i varmhet när den mörka själen, guidad av sin instinkt att förändras närmade sig de många tronernas hemvist. Här befann sig gudar i ett tillstånd likt oändligheten, här badade bortgångna hjärtans fruktbarhet i himmelens klara källa. Här fann de som sökte, den verkliga sanningen.

I avsaknandet av all skymning gestaltades sig tronerna höga som fantasin, och de sken likt solar av ljuset från hoppets troende dimma. En dimma så tät men av evighetens ljus så upplyst att friheten förmådde tränga igenom. Och på frihetens vingar flög den ensamma själen genom dimman, redo att möta det öde som den väntade vid målets punkt. Upplösningen var nära och gudarna skulle med öppna armar välkomna och välsigna själen, som färdandes sedan förlusten av medvetandet nu skulle nå slutet... av sin sista resa.

----------------------------------