Willa Holland

The O.C. är en serie som jag... önskar kunde säga bara växer med åren. Tyvärr är det inte så. Istället har vi förtvivlat fått titta på när några av de bästa karaktärerna genom episoderna kommit och gått. Jag saknar er, Hailey, Anna, Theresa, Lindsay, Zach och Jimmy. Ni fanns där när ingen annan gjorde det. Ni flöt på seriens framgång och levde på samma gång i symbios med den, för utan er hade The O.C. aldrig givit oss tragiska Tv-människor samma höga nöjesfaktor.

Efter en tid av lång väntan på att serien skulle bli The O.C. as we know it, once again... har hon nu dykt upp. Som från ingenstans kom du till oss Kaitlin. Som en blixt från klar himmel tog du mark och ledde oss från villovägar och farthinder. Willa Holland, jag bockar och bugar. Inte bara för att du är blott 14 höstar, utan även för att du är blott ett år äldre än Amy Diamond, men ser ut som 25, som en dröm.

I sömnpillrens våld

Satt och glodde på Nip Tuck när en bok plötsligt faller ner på golvet bakom mig. Likt en förvånad huggorm på språng blev jag dragen ur världen av plastikoperationer och relationsproblem. Ett löjligt ryck senare, bakom mig ser jag genom sömnpillrens verkan - som tidigare i min drömvärld inte gjort sig påminda men nu spelar ut sina kort, med bravur - att min blick i sinnet fortfarande är etsad på skärmen, men i själva verket borde vara på boken Koka soppa på en spik som jag ändock vet ligger där, med ryggen upp. Jag funderar över situationen en smula och gör sen ytterligare en förvånansvärt snabb ryckning, åt andra hållet. Som om något... antyddes vara... det fåniga stönet till signal. Mobilen. SMS. Det kan vara Nina. Kul tänker jag och ställer mig genast upp för att hämta min kära sms-maskin nån meter bort. Liggandes på golvet 2 sekunder senare, försöker jag på något vis i mitt förvirrade tillstånd kravla förbrilt med armarna. Det är tungt, armarna är tunga, som två stockar. Glädjen kommer ändå, smygande omkring mig, i rummet, känner den innuti mig när jag sakta och glidande lägger golv bakom mig. Yrseln är oändlig, den är allt. Jag ser mig omkring... långsamt... långsamt. Blicken glider med motsatt huvudrörelse mot tapeter, mot spisen, datorn... För mitt inre förnimmar jag det... den... lägenheten. Jag ruskar på huvet och den blir påtaglig åter, yrseln... likt flammande eld i en påskbrasa en blåsig kväll. Det blåser än. Träden viker sig som gräs i den vinande luften. Den viner för högt, det gör ont... jag greppar min T-shirt och drar till hårt, men ingenting händer. Drar hårdare nu, är medveten om tröttheten, köket. Mobilen, lyckas greppa den. Det är från Nina, hon säger att hon blir brun i Frankrike, i backarna. Solkramar på dig Isak. Sol? Ser ingen. Allt är mörkt. Jag ligger ner på golvet. Mobilen är inte längre i klar sikt. Där finns bara mörker, och tanken på den andra sömntabletten.

Första inlägget, välkommen

Fint med tenta. Om en och en halv timme borde det gälla, men det gäller ingenting. Jag har inte läst en rad, inte öppnat böckerna. Varför lägga energi på trista ting som att studera när man kan lägga den på att ha dåligt samvete över att man borde göra det? Det spelar ingen roll. Tentan spelar ingen roll. Jag har övervägt hurvida man borde sysselsätta sig med någonting i livet, parallellt med att studera på universitetet. Nåväl, förnimmelsen av att man gör det. Tanken på att jag faktiskt är inskriven på Göteborgs Universitet och har tagit poäng får en att tänka vidare. Är jag smart? I andra länder - jag kommer främst att tänka på Kina - krävs det ett superintellekt för att bli antagen till ett av de mer respekterade universiteten. Det krävs att du är bäst i byn, en på tusen, i vissa fall en på miljonen. Må så vara finns det ändå drygt 1400 personer till som är precis lika skärpta som du, likväl precis lika sneögda. Nej, jag är inte smart, men i sammanhanget är jag glad för att jag inte är sneögd.

Det är egentligen ganska trist att det i vårat land har blivit så trendigt att studera, inte märkligt men trist. Extremt många sitter och tragglar konst, kvant, kemi när de egentligen borde ut och jaga älg i skogen eller fixa din trasiga bil. Det är inte svårt att veta vad som är inne, vad som är accepterat. Svårare är att veta var man hör hemma. Maslow påstår att väldigt få utnyttjar sin fulla potential och förverkligar sig själva, och det är troligen sant, lite för sant. Just nu tänker jag på tjejer, på alkohol, att bli full och bara... göra ingenting egentligen. Bli full, träffa tjejer. Någon gång ska jag förverkliga mig själv.