Cykel 3

Hemkommen från en halvdag av träning blickar jag tillbaka på min tid i cykelsalen. Just nu känns det overkligt hur saker och ting kändes då.

Efter att jag har bytt om och dragit mitt kort för att komma in i själva gymmet känner jag som vanligt en mindre lättnad över att skärmen som visar foto på en när man går ut inte visar det när man går in. Det kan vara det sämsta kort som någonsin tagits på mig. På någon. Hursomhelst hämtar jag ut biljetten till mitt bokade klockan 3 pass. Jag noterar att nyckelbandet med gymkortet och skåpsnyckeln hänger lite utanför shortsfickan. Tillsammans bildar de en sorts treenighet vilket ger ett genuint intryck. I kombination med att de hänger lite slappt i fickan ser det rätt bra ut. Lite ovårdat. Jag går genom gymmet och ser i spegelväggen att frisyren obearbetad till trots ligger naturligt bra för stunden. Jag kommer fram till cykelsalen i bortre delen av gymmet.

14:53. Väl inne i salen slår jag mig ner på en cykel långt bak för att kunna spegla mig ostört. Jag har mig själv i klar sikt och konstaterar min solbränna även i dämpad belysning. Frisyren ligger okej men ser ändå konstig ut, som om den på nåt sätt förändrats under sträckan från gymmet. Detta irriterar mig en aning och jag får lust att gå. En lugn låt spelas, troligen från det tidigare passets avslappning. Jag börjar trampa lite lugnt och ser att folk strömmar in samtidigt som instruktören som är förvånandsvärt tjock gör sig redo. Ett flertal brudar iakttar mig när de väljer en cykel och jag börjar trampa lite fortare som för att ge intryck av erfarenhet. Min sinnesstämning blir samlad och jag blir lite andfådd men inte trött. Instruktören skriver "Cykel 3" på tavlan och jag brottas med en plötslig känsla av gemenskap. Vi är trogna soldater, uppställda på fältet inte för att göra vår landsplikt men likväl för Beach 2006. Cykel 3. Det känns bra.

14:57. En spänd kille med lång lugg och tajta cykelbyxor har valt cykeln till vänster om min. Han heter tydligen Richard och pluggar tredje året till bibliotikarie. Richard är inte medveten om att jag stör mig på det faktum att han har sitt pannband utanför håret och på så sätt ser ut som Björn Borg. Till höger om mig sitter en tråkigt vanlig tjej. Lite bastant men egentligen inte nämnvärt. Troligen hade jag inte lagt märke till henne om det inte var för att hon valt att sätta sig brevid mig. Jag gillar dem som gillar mig. Noterar att det nu sitter en tajt brud med synlig string framför mig.

15:09. Passet har startat och jag börjar bli riktigt trött. Instruktören har fått oss att inta position 2, en stående ställning som innebär mer fysisk ansträngning. Tjejen med string blottar sin stjärt totalt och intar en utspänd närmast 90 gradig kroppsvinkel. Jag kan inte annat än att se det som medvetet. Situationen gör mig en aning ofokuserad och jag ruskar bort lite svett från håret.

15:26. Jag har på något sätt lyckats lägga mig på styret med hela överkroppens tyngd. Medvetenheten om mina bens nu extremt långsamt motoriskt pumpande rytm är sedan länge borta. Richard sitter upprätt och hans spänstiga ben rör sig med svindlande hastighet. Med hjälp av yrsel och tankspridd fantasi får de genom min glansiga blick något som kan liknas vid fartränder. Jag tycker mig se ett leende på hans läppar, som om han trivs. Intrycket är bortom hantering och jag lyckas efter extrem ansträngning istället glida in i mina tankar.

15:38. Min vattenflaska är tom sedan länge. Tröttheten i dess renaste form ligger tung på mina axlar. Ur högtalarna hör jag till min obeskrivliga glädje hur E-type med låten Life börjar spela. E-type är en stor människa och hans låt dansar med min sentimentalitet. Jag känner mig med ens starkare, mer motiverad. Jag är plötsligt en hjälte som kämpar för en god sak. Jag står på ett öppet fält och en armé rusar mot mig. Jag står kvar, orubblig. Vinden viftar till mitt hår idylliskt och med ett svärd i var hand kastar jag mig in i mängden. Som en virvelvind smeker jag genom massorna och slutligen står jag kvar som den ende. Ensam. Instruktörens manande ord rycker mig tillbaka, flämtandes in i verkligheten. Jag får ett getöga från bruden till höger. Instruktörens röst ekar i huvet och jag tycker mig för en sekund se henne diaboliskt avbildad. Övertygelsen om att den tjocka hyndan ingått i en pakt med satan där hon sitter hånandes på sin cykelpiedestal känns nu definitiv.

15:53. Jag är inte längre trött. Min kropp har stängt av alla oprioriterade hjärnsignaler och svetten dryper från ansiktet. Mina redan svarta shorts har antagit en mörkare nyans. Jag uppfattar inte längre känslor och förbiser därför det faktum att Richard nu har intagit en skrämmande stabil hållning. Med en olustig bestämdhet i trampet driver han på som en vild oxe och hade sannolikt lagt vilken väg som helst bakom sig. Det finns något glansigt i ögonen som har etsats fast med djävulsk blick på styret. Jag undrar huruvida Richard eventuellt har evolvat till ett parallellt universum där materiella lagar inte längre råder. Och om att kunna fyllesteka något tajtare tjejer är värt det här sjuka besväret. Jag kommer fram till att så är det. Båda frågorna gällande.

16:01. Cyklandet har upphört. Det är i alla fall min bästa gissning. Jag finns i en dimma. Liggandes, sittandes eller ståendes. Det är svårt att säga. En stund flyter förbi och jag blir faktiskt medveten, om att Richard kollar märkligt på mig samtidigt som han stretchar sin högra vad. Jag inser att jag fortfarande cyklar. Till min häpnad får jag syn på en svettdroppe strax ovanför Richards mungipa. Panik griper tag i mig då jag kommer till insikt att det bara är stänk från hans närmast oanvända vattenflaska. Armar och ben skakar, hjärtat bultar, munnen torkar. På nåt sätt avlägsnar jag mig från cykeln och instruktören frågar om allt är bra. Den krävda kraftansträngningen för ett svar är för mycket och jag lyckas istället lämna salen. En timmes gym väntar. Beach 2006 väntar inte.