Den vandrande själens gåta: Mark II

Skrev den här... texten för drygt sju år sen om jag minns rätt. Hittade den åter igen när jag rotade omkring en smula på internet. Vilket brukar hända. Att jag rotar på nätet, dvs. Jag fick dock en plötsligt impuls av att behöva redigera den en aning, vilket gick sådär och jag måste säga att orginalet besatt en genuitet som... Mark II, saknar. Men här är den iaf, i sin något redigerade form.

----------------------------------

Hon vandrade, vandrade i en tid som kändes som en evighet. Modet hon besatt må varit stort, men kärlekens stig blev alltför farofylld, mörkrets trappa alltför brant. Vandraren såg tunnelns väggar närma sig och allt ljusare nyanser fyllde etern, till helheten. Skri från separerade själars ångestfyllda röster frammanades av de en gång döda, och dess energi gjorde sitt framsprång för en sista, förtvivlande gång. Ekot av skrik spred sig i intet, och det blev ett med henne, med allt. Den uppslukade tiden som lämnats bakom var för alltid av henne bortglömd och nu fanns bara ljus, inget mer. De många insikterna hade visat sig spela en annorlunda roll i hennes verklighet, hennes liv.

Helheten dolde alla spår som tillryggalades och visade att de bara existerat i ett ensamt sinne, ett sinne utan glöd och själ nog att fånga in tiden, med ett svep, ett svep i förnuftets håv. Sanktionerna hon genomlidit försvann bort med livet, men de skulle leva kvar hos de som varit henne kära, de vars känslor inbringat den enstaka form av trygghet som förekommit i hennes närhet, hennes liv.

Jordens predikan hade upphört som en tystnande vind, för stunden var kommen då himlavalvets harpa skulle skriva nya toner, toner till den eviga musiken. En serenad av tro, en hymn av förväntan. Musik till en ny, men samtidigt uråldrig förnimmelse av sensibel energi. En ny själ. Och den flöt in med en mjukhet som inte existerar annat än i tanken, in i himmelen och genom portarna som vaktades av förståndet själv, gestaltad för att se till att ondskans avstånd stod fast.

Gudarnas storslagna rike bredde ut sina mäktiga armar, och som i en omfamnande gest svepte det in sina rikedomar i varmhet när den mörka själen, guidad av sin instinkt att förändras närmade sig de många tronernas hemvist. Här befann sig gudar i ett tillstånd likt oändligheten, här badade bortgångna hjärtans fruktbarhet i himmelens klara källa. Här fann de som sökte, den verkliga sanningen.

I avsaknandet av all skymning gestaltades sig tronerna höga som fantasin, och de sken likt solar av ljuset från hoppets troende dimma. En dimma så tät men av evighetens ljus så upplyst att friheten förmådde tränga igenom. Och på frihetens vingar flög den ensamma själen genom dimman, redo att möta det öde som den väntade vid målets punkt. Upplösningen var nära och gudarna skulle med öppna armar välkomna och välsigna själen, som färdandes sedan förlusten av medvetandet nu skulle nå slutet... av sin sista resa.

----------------------------------