I sömnpillrens våld

Satt och glodde på Nip Tuck när en bok plötsligt faller ner på golvet bakom mig. Likt en förvånad huggorm på språng blev jag dragen ur världen av plastikoperationer och relationsproblem. Ett löjligt ryck senare, bakom mig ser jag genom sömnpillrens verkan - som tidigare i min drömvärld inte gjort sig påminda men nu spelar ut sina kort, med bravur - att min blick i sinnet fortfarande är etsad på skärmen, men i själva verket borde vara på boken Koka soppa på en spik som jag ändock vet ligger där, med ryggen upp. Jag funderar över situationen en smula och gör sen ytterligare en förvånansvärt snabb ryckning, åt andra hållet. Som om något... antyddes vara... det fåniga stönet till signal. Mobilen. SMS. Det kan vara Nina. Kul tänker jag och ställer mig genast upp för att hämta min kära sms-maskin nån meter bort. Liggandes på golvet 2 sekunder senare, försöker jag på något vis i mitt förvirrade tillstånd kravla förbrilt med armarna. Det är tungt, armarna är tunga, som två stockar. Glädjen kommer ändå, smygande omkring mig, i rummet, känner den innuti mig när jag sakta och glidande lägger golv bakom mig. Yrseln är oändlig, den är allt. Jag ser mig omkring... långsamt... långsamt. Blicken glider med motsatt huvudrörelse mot tapeter, mot spisen, datorn... För mitt inre förnimmar jag det... den... lägenheten. Jag ruskar på huvet och den blir påtaglig åter, yrseln... likt flammande eld i en påskbrasa en blåsig kväll. Det blåser än. Träden viker sig som gräs i den vinande luften. Den viner för högt, det gör ont... jag greppar min T-shirt och drar till hårt, men ingenting händer. Drar hårdare nu, är medveten om tröttheten, köket. Mobilen, lyckas greppa den. Det är från Nina, hon säger att hon blir brun i Frankrike, i backarna. Solkramar på dig Isak. Sol? Ser ingen. Allt är mörkt. Jag ligger ner på golvet. Mobilen är inte längre i klar sikt. Där finns bara mörker, och tanken på den andra sömntabletten.